rörligt
Helt plötsligt har jag fått ett starkt behov av att börja blogga igen, vet egentligen inte varför efter som jag förmodligen kommer tröttna efter bara några dagar igen men det är värt ett försök. Jag tycker mycket om att skriva och jag har framförallt mycket att skriva om just nu så vem vet, det kanske kan vara bra att skriva av sig lite här?
Just nu är allt i mitt liv en aning förvirrat. Det finns hundra miljoner saker jag borde göra, borde ta tag i alltså en miljon olika måsten, JAG HATAR MÅSTEN! De är fruktansvärt stressande och ångestframkallande att hela tiden känna att man måste hinna med saker hit och dit, man måste hinna med att plugga så att det blir ett solklart MVG på provet, måste träna eftersom fettet kommer i större och större mängd, måste hinna med att höra av sig att alla, jag bara måååååååste och måste hela tiden. Inte nog med det, när jag försöker ta tag i dessa tvångshandlingar så kommer ångest som ett brev på posten och konskveserna blir så mycket större än vad de borde vara. Jag menar om man tänker lite realistiskt så vet jag ju att jag inte blir dundertjock av att missa en dags träning, jorden går inte under av ett VG och vänner lämnar en inte om man glömmer höra av sig osv. Eftersom jag är en ganska filosofisk person som går runt och tänker på det mesta hela tiden så funderar jag mycket på varför det är så här? Jag är ganska övertygad om att jag inte är ensam, det finns nog inte särskilt många ungdomar som aldrig känner ångest och stress över saker som dessa, det är förmodligen männskligt, men varför?
Om jag ska ge upp det här för ett tag och istället fundera lite över min vecka. Gårdagen ägnades åt att festa med massa fina vänner och jag hade världigt skoj faktist! Får nog tack min fina vän Amanda för det. Jag lyckades även inse att nu är det dags att gå vidare från allt gammalt. Man orkar inte gå runt och hoppas på något som helt uppenbart aldrig skulle vara möjligt. Betydligt hälsosammare att leva i nuet och ta dagen lite som den kommer, en framtida drömlivsstil från min sida.. kämpa på! Läste en bok, Självkänsla nu- Mia Törnblom som förövrigt är en av de bästa böckerna jag har läst. Mia skriver mycket om hur viktigt det är att bara umgås med människor som får en att må bra, människor som påverkar en negativt är inte värda att offra sin tid på och det är upp till en själv att inse det, det är bara en själv som kan välja bort personer ur sitt liv. Jag tror att jag har kommit till ett sånt stadie där jag måste få mig själv att inse att ibland måste man själv backa och börja om på nytt, ge upp helt enkelt. Och eftersom jag även tror stark på ödet så tror jag att det finns en mening med varje sådan pröving, det är jobbig och svårt men man går ändå strärkt ur det.
haha gud vad flummig inlägg det här blev, men det är nog bara att vänja sig! Jag är flummig och väldigt tankspridd i vissa stunder.
Idag har jag enbart tagit det lugnt. Promenerade bort till vång för att möta jojjo och hämta lite saker som lämnades kvar hos henne igår. Det blev en mycket underlig men mysig och galen promenix!
GODNATT!
Just nu är allt i mitt liv en aning förvirrat. Det finns hundra miljoner saker jag borde göra, borde ta tag i alltså en miljon olika måsten, JAG HATAR MÅSTEN! De är fruktansvärt stressande och ångestframkallande att hela tiden känna att man måste hinna med saker hit och dit, man måste hinna med att plugga så att det blir ett solklart MVG på provet, måste träna eftersom fettet kommer i större och större mängd, måste hinna med att höra av sig att alla, jag bara måååååååste och måste hela tiden. Inte nog med det, när jag försöker ta tag i dessa tvångshandlingar så kommer ångest som ett brev på posten och konskveserna blir så mycket större än vad de borde vara. Jag menar om man tänker lite realistiskt så vet jag ju att jag inte blir dundertjock av att missa en dags träning, jorden går inte under av ett VG och vänner lämnar en inte om man glömmer höra av sig osv. Eftersom jag är en ganska filosofisk person som går runt och tänker på det mesta hela tiden så funderar jag mycket på varför det är så här? Jag är ganska övertygad om att jag inte är ensam, det finns nog inte särskilt många ungdomar som aldrig känner ångest och stress över saker som dessa, det är förmodligen männskligt, men varför?
Om jag ska ge upp det här för ett tag och istället fundera lite över min vecka. Gårdagen ägnades åt att festa med massa fina vänner och jag hade världigt skoj faktist! Får nog tack min fina vän Amanda för det. Jag lyckades även inse att nu är det dags att gå vidare från allt gammalt. Man orkar inte gå runt och hoppas på något som helt uppenbart aldrig skulle vara möjligt. Betydligt hälsosammare att leva i nuet och ta dagen lite som den kommer, en framtida drömlivsstil från min sida.. kämpa på! Läste en bok, Självkänsla nu- Mia Törnblom som förövrigt är en av de bästa böckerna jag har läst. Mia skriver mycket om hur viktigt det är att bara umgås med människor som får en att må bra, människor som påverkar en negativt är inte värda att offra sin tid på och det är upp till en själv att inse det, det är bara en själv som kan välja bort personer ur sitt liv. Jag tror att jag har kommit till ett sånt stadie där jag måste få mig själv att inse att ibland måste man själv backa och börja om på nytt, ge upp helt enkelt. Och eftersom jag även tror stark på ödet så tror jag att det finns en mening med varje sådan pröving, det är jobbig och svårt men man går ändå strärkt ur det.
haha gud vad flummig inlägg det här blev, men det är nog bara att vänja sig! Jag är flummig och väldigt tankspridd i vissa stunder.
Idag har jag enbart tagit det lugnt. Promenerade bort till vång för att möta jojjo och hämta lite saker som lämnades kvar hos henne igår. Det blev en mycket underlig men mysig och galen promenix!
GODNATT!
